Jag minns det som igår, Men det har gått 6 hela år!

Dagen då mitt Liv förändrades ännu en gång... Då min andra Hjärthalva började leva utanför min kropp!

 

Jag hade haft en Bra Graviditet, och lyckats hålla den hemlig de 18 första veckorna (!) Allt var i sin ordning och flöt på bra. Klart det var en jobbig period ibland, när man var som tröttast och samtidigt ha en Trotsig 3 årig Thea vid sina ben..

 

Men plötsligt... 3 dagar före beräknat förlossningdatum med Lydia, så händer en Olycka.. Lydias pappa Jocke ramlar på jobbet (från en tåg tag) och slår sig så illa så han ligger i hjärnblödning - Det var som att få en smäll på käften, Mina tårar bara sprutade.. Jag skulle ju föda när som helst! Jocke tappade minnet, han visste inte ens att han hade en familj, han visste inte vad vi hette och allt blev bara svartare o svartare för mig...

 

13 oktober hade jag beräknad förlossning och då fick J komma hem från sjukhuset med strängda restruktioner.. Och en förlossning fick han absolut inte följa med på, för det skulle inte hans huve orka med...

 

Iallafall så gick jag 7 dagar över tiden denna gång! Kvällen den 19.e oktober 2007 vaknade jag fram och tillbaka och hoppades att h*n där inne i magen skulle vilja komma ut, då hade alla vi 3 tjejer i familjen varit födda den 19.e!

 

Kl 04.00 den 20.e oktober vaknar jag med Rejäla värkar på en gång.. Jag ringer min mamma som får komma hit och passa Thea, och samtidigt så ringer jag Svärfar Lars-Elve som får bli min Chaufför eftersom Jocke inte får köra bil p.g.a hjärnblödningen..

 

Som tur är, så kommer båda snabbt! För jag sitter i hallen och har krupit ihop i fosterställning för det gör så förbannat ont redan då.. Så 04.45 kliver jag in i baksätet på bilen.. Hela resan känns som en evighet "gubben" kör så förbannat sakta så jag fick panik i baksätet.. Han vänder sig bakåt ibland och frågar "hur går det för dig Amanda..." med en lugn röst... Jag biter ihop o viker mig dubbel av smärta o pustar o stånkar o säger KÖÖÖÖÖR fortare...

 

Vi kommer fram 05.40 till Gävle sjukhus och naturligtvis är porten låst.. Ja känner att de trycker på rejält och de börjar rinna vätska längs mina ben (vattnet går!!) Väl i hissen känns de som att en stor husvagn har placerat sig i trosorna för de känns så påtryckande där nere...

 

När vi kommer upp så får jag sätta mig på en stol i ett väntrum och VÄNTA (??!!) på en sköterska, och ingen kommer!!! Till slut känner jag hur krysvärkarna är på G.. och jag skriker "Kan Någon Hjälpa mig!!!!" Då kommer en sköterska springandes, och sätter någon form av "mätare" på mig och säger OJJ OJJ här är det visst dags...

 

Efter två snabba Krystvärkar så Är hon Född - i korridoren på Gävle Sjukhus samtidigt som dom rullar in min säng som jag fick slänga mig på i farten! :) Helt Jävla underbar känsla, med Dotter nummer 2 på bröstet!